Mamma och Pappa

Mina föräldrar är helt klart mina största stöttepelare och mina bästa vänner. De finns alltid där, när man är glad, när man är ledsen, när man är arg, eller bara pratglad. Har jag ett svårt beslut att ta, så vet jag att ett samtal med min pappa löser alla problem. Och skulle han för ovanlighetens skull säga något jag inte håller med om, ja, då har det ju ändå hjälpt och då vet jag ju plötsligt själv vad jag tycker. Behöver man prata av sig finns det ingen som är bättre än mamma! Och hon behöver inte säga ett ord, bara finnas där. Många tappar kontakten med sina föräldrar, då de flyttar hemifrån, skaffar egen familj, eller kanske bara genom att växa upp. Det är i detta läge (eller strax efter) det är som mest intressant att lära känna sina föräldrar på nytt. Det är ju inte så att tonårsproblem eller dylikt kommer att störa föräldrarna (eller dig) i vuxen ålder. Däremot kan man lära känna varandra på ett nytt plan. För vart man än vänder sig i världen, är det svårt att hitta några som förstår och älskar dig mer än dina föräldrar. Tänk bara på alla de år de har väntat på att få se vem du blev!
Jag älskar att umgås med Mamma och Pappa. (Man behöver inte bara hälsa på för att äta middag, trots att maten alltid är så god hemma, och ens mamma skulle aldrig glömma bort vilken som är just din favoritmat). Själv har jag alltid roligt när jag är "hemma" och hälsar på. Mamma och jag skulle kunna promenera tio mil och bara prata, ifall vädret, orken och tiden räckt till :) Pappa och jag tar oss gärna ett glas rött eller tre, och jag älskar att sjunga med min far då han drar fram sin gitarr. Förresten så tror jag inte att någon annan skulle stå ut med att höra mig sjunga! ..och dessutom ha kul i oljudet.. Pappa är min hjälte och min idol. Är alltid lycklig när vi hittar på något ihop. Mamma och jag åker på fullmånedans i en kvinnocirkel, vi har jätteroligt när vi alltför sällan åker och shoppar och vi har massor med liknande intressen. Samma sak med min mormor faktiskt. Vem har bestämt att sådana ska vara gamla och stabbiga. Min mormor är min bästis och förutom att det syns att hon har lite fler års livserfarenhet, så märker man knappt att hon inte är jämnårig. Vi har åkt på kryssning ihop, vi har spenderat flera kvällar med ett par öl och pratat strunt under fläkten. Hon ser alltid till att man inte går hungrig. Tillsammans har vi löst alla världens problem över matbordet, synd att vi inte sitter som statsministrar för då hade det blivit ordning, det vill jag lova.  Frågesport är huvudintresset när vi träffas, för gud så bra vi kompletterar varandra! Tillsammans kan vi ju allt, utom sport... Man har så enormt mycket att lära om man har turen att ha dem kvar. De här människorna kommer alltid att älska en, trots att man kan göra misstag i livet. De kommer alltid att vilja ens bästa, aldrig sluta bry sig, alltid vilja hjälpa till. De skulle antagligen fortfarande skydda en med sina egna liv.
Kanske har du som läser barn. Lika mycket som du älskar ditt barn, älskar förmodligen dina föräldrar dig. Glöm aldrig bort dem! Alla har förstås inte haft samma tur med sina föräldrar och familjer, och det är verkligen tråkigt, hoppas ingen tar illa vid sig.
Detta är helt enkelt en eloge till de människor jag har att tacka för allt. Inte minst för livet självt. Tack snälla Mamma och Pappa!