Jakt

Så är äntligen den vidriga vargjakten slut. Utrotningshotade som de är i Sverige, har ytterligare ett antal fått sätta livet till, samtidigt som man inte har en aning hur många som blivit skadeskjutna. Alfadjur har dött, och inavelsrisken är ett faktum som nu stärkts. Avskjutning sker i tron att vi kanske kommer att få lite valpar av närliggande länder, men hoppsan... Ville de inte ge oss några? Så synd... Jag hade absolut inte velat ge några av mitt lands få valpar till att annat som skjuter ner den ynkliga lilla stammen som finns. Vad ska de göra sedan? Skjuta alla gåvovalpar när de väl har växt upp? Och varför skjuta de vi har för att ta in fler? Är det bara jag som inte ser ekvationen?
Så nu när detta elände är avklarat för i år så börjar nästa sanslösa jakt. Lodjursjakten. Vem har ens haft turen att få se ett lodjur annat än på djurpark? Skygga som attan håller de sig undan människan. Det är ju inte så att man skjuter ner dem för de är ivägen för trafiken, eller att det finns för många. Det finns 1500-2000 lodjur och enligt naturvårdsverket finns det en minimigräns på 300 kullar/år för att de ska hålla stammen på den nivån. Men så fort det finns något djur som överstiger en minimigräns, ja då ska det ut och skjutas. Lodjur fångas mest i fälla, kloskador och flis i magen i paniken att fångas i en fälla och  inte komma ut är det ingen som bryr sig om. De ska ju ändå dö. Ja, skit i gammelföräldrarna på hemmet, de ska ju ändå dö...
Varför gör då människorna allt det här mot våra älskade rovdjur? För att de kan ju ta renar...
Har något berättat för rovdjuren att när middagen vandrar förbi deras lyor, ja då får de inte äta den, för någon äger den. Det är ingen som försvarar renen, det är ingen som har hägnat in renen, men någon äger den, och det ska rovdjuren veta. Hur kan man bli upprörd över att rovdjur har tagit ens renar, när de vandrar helt fritt i det vilda??? Får man inte räkna med det om man inte skyddar dem? Om jag skulle släppa ut mina barn ensamma på motorvägen, skulle jag få skjuta ner lite bilister då, när alla barnen blivit påkörda, och jag står förvånad kvar och undrar vad som hände? (Det finns betydligt fler bilister än rovdjur, och de skräpar ner mycket mer..)
Självklart är det ett problem för alla som blir drabbade. Jag är inte riktigt så dum.. Om de kommer in på ens gård och om de lyckas ta sig igenom stängsel som de inte ska kunna ta sig igenom, det är klart att man måste få skydda sin gård och sina tamdjur.

Men inte om du släpper ut dina tamdjur rakt in i DERAS revir!!!

Blir helt förtvivlad när jag läser om björnjakt. Läste ett reportage i Skogs- och träfackets medlemstidning för ett par år sedan, om en man som stirrat döden i vitögat då björnen bet i hans arm..!
Till saken hörde att han var ute och jagade björn. Han hade två hundar som ideligen bet björnen i benen. Björnen gick inte till anfall, han drog sig helt fredligt in längre och längre i skogen för att komma bort från de här onda varelserna. Jägaren och hundarna tränger in björnen i ett hörn mot en bergvägg. Där hugger hundarna fortfarande denna stackars stressade björn. Till slut slänger björnen iväg en av hundarna som blir skadad. Jägaren skjuter på björnen. Som inte dör. Trots all stress, trots alla bett och trots att han är skjuten(!!!), biter inte björnen jägaren för att döda honom. Han biter honom i armen, som för att säga: Snälla snälla, låt mig vara.. Jägaren hade inte haft en chans om björnen velat döda honom. Men nu slängde björnen iväg jägaren i armen och när han fick väl fick tag på sitt gevär hade björnen sett sin sista soluppgång.
Hur kan man vrida hela denna historia till att verka som om allt är den onda björnens fel? Visar inte den på så enormt mycket mer fredlighet och tålamod än en människa någonsin skulle göra? Men jägaren är en modig man och hunden är en hjälte som skyddade husse från denna best!

Så vad kan man göra? De flesta som bor i varg/lodjurstäta områden, har inga som helst problem med det. Det är de som har renar och boskap. Men om man istället för på jakten, lade sin energi på att få upp riktiga stängsel som rovdjuren inte kan ta sig igenom, så skulle man ju få ha boskapen ifred. Bor man i rovdjurstäta områden går det kanske inte att ha ett vanligt elstängsel med två - tre trådar på. Jag skulle inte bosätta mig jämte en motorväg, för jag har en utekatt. Ansvar för sin djurhållning heter det.
Ska man ha vandrande renar, träna upp ett par hundar att gå med och skydda flocken.. Om några hundar kan skydda sin flock, så har ju vargen i alla fall en chans att få veta vad den inte borde äta..
Mina idéer kanske inte fungerar i praktiken, men hur ska man veta om man inte försöker? Problemet försvinner ju inte, så nytänkande är att föredra.

Det finns faktiskt duktiga, ansvarsfulla jägare, men det finns också de som inte är det, och i jakten finns en stor, mörk baksida.
Skadeskjutningen.
När min mor var på väg hem från jobbet för ett tag sedan såg hon en stor fin älg vid vägen. Sakta, sakta körde hon förbi och beundrade det vackra djuret. Dagen efter får hon höra av en kollega, som åkt lite före henne, att innan älgen gick över vägen så hade han sett den från det andra hållet, med ett stort blödande skottsår i sidan. Där vandrade nu den skadade älgen. Ensam mot en plågsam död för att det finns skjutgalna idioter med gevär. Det är ett enormt mörkertal, och inte ens det antal som registreras är okej! Nollvision tack!
Man ska inte gå i skogen under jaktsäsong, det får man lära sig redan som barn. Man har hört flera gånger om skadeskjutna bärplockare..
Jag undrar jag, hur man ska hinna se var man ska lägga ett dödande skott, om man inte hinner uppfatta om det är en människa eller en älg..

Historia

På jobbet finns det lite tidningar i lunchrummet. Kanon att bläddra i till frukostmackan. Nu låg där ett par av tidningen "allt om historia". Efter att ha ögnat igenom den ena ställer jag mig frågan: Handlar all historia om krig?
Skumläser den andra tidningen också. Det är slaget vid Little big horn, det är Caligula som piskar folk med kedjor tills de "storknar av odören från sin ruttnande hjärna". Fräsch kille det där... Det är incest och galna kejsare, det är slag hit och dit så jag inte ens kan hålla namnen på dem isär. Krig och kungar och ännu mera krig.
Efter jobbet söker jag lite efter svensk historia på wikipedia, bara för skojs skull.
Kungar. Alla kungar i ordning och vilka de krigade mot, vilka som hotade makten, vilka som efterträdde och vilka de krigade med. Hur samhällsordningen förändrades, och hur man krigade lite till för att få mer mark och makt. Efter detta kommer första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget.  Någonstans i texten nämndes Linné och på slutet finns det ett par rader om böcker, kultur och sport.
Ja, det är nog så.
Var de här ensamma kungarna och deras krigföring det enda värt att komma ihåg från dessa svunna tider? Inte konstigt att jag aldrig ville gå på de lektionerna..  Finns det verkligen inte något roligt, positivt, annat spännande som hänt i mänsklighetens historia?
Är det såhär det kommer fortsätta? Presidenter, datorer, krig, mellanöstern, terrorism, krig, olja, krig, religion, kärnvapen, krig... Är det inte dags att lära av människans historia att det här är ju tamejtusan inte det ultimata sättet att fördriva tiden?!?
Det enda som skulle kunna nämnas i historieböcker om kärlek är några få år av hippiekultur, men med historieskrivning är det nog bara droger och sex som kommer synas.
Går man tillbaka riktigt långt, så fanns det fantastiska samhällen, mängder av intressant att lära sig av. Indianer, Inka, Maya, Lemurien, atlantis osv..  men allt krigande och erövrande (och det faktum att städer kan sjunka i havet..) har förstört dessa fina skatter som handlade om liv och uppbyggnad istället för krig och förstörelse. Var blev det så fel? Det är dags att bryta den här trenden, varenda människa kan ju se att den inte leder någonstans. Byt ut krigshistoria mot solskenshistoria. Tiden är nu.

Mamma och Pappa

Mina föräldrar är helt klart mina största stöttepelare och mina bästa vänner. De finns alltid där, när man är glad, när man är ledsen, när man är arg, eller bara pratglad. Har jag ett svårt beslut att ta, så vet jag att ett samtal med min pappa löser alla problem. Och skulle han för ovanlighetens skull säga något jag inte håller med om, ja, då har det ju ändå hjälpt och då vet jag ju plötsligt själv vad jag tycker. Behöver man prata av sig finns det ingen som är bättre än mamma! Och hon behöver inte säga ett ord, bara finnas där. Många tappar kontakten med sina föräldrar, då de flyttar hemifrån, skaffar egen familj, eller kanske bara genom att växa upp. Det är i detta läge (eller strax efter) det är som mest intressant att lära känna sina föräldrar på nytt. Det är ju inte så att tonårsproblem eller dylikt kommer att störa föräldrarna (eller dig) i vuxen ålder. Däremot kan man lära känna varandra på ett nytt plan. För vart man än vänder sig i världen, är det svårt att hitta några som förstår och älskar dig mer än dina föräldrar. Tänk bara på alla de år de har väntat på att få se vem du blev!
Jag älskar att umgås med Mamma och Pappa. (Man behöver inte bara hälsa på för att äta middag, trots att maten alltid är så god hemma, och ens mamma skulle aldrig glömma bort vilken som är just din favoritmat). Själv har jag alltid roligt när jag är "hemma" och hälsar på. Mamma och jag skulle kunna promenera tio mil och bara prata, ifall vädret, orken och tiden räckt till :) Pappa och jag tar oss gärna ett glas rött eller tre, och jag älskar att sjunga med min far då han drar fram sin gitarr. Förresten så tror jag inte att någon annan skulle stå ut med att höra mig sjunga! ..och dessutom ha kul i oljudet.. Pappa är min hjälte och min idol. Är alltid lycklig när vi hittar på något ihop. Mamma och jag åker på fullmånedans i en kvinnocirkel, vi har jätteroligt när vi alltför sällan åker och shoppar och vi har massor med liknande intressen. Samma sak med min mormor faktiskt. Vem har bestämt att sådana ska vara gamla och stabbiga. Min mormor är min bästis och förutom att det syns att hon har lite fler års livserfarenhet, så märker man knappt att hon inte är jämnårig. Vi har åkt på kryssning ihop, vi har spenderat flera kvällar med ett par öl och pratat strunt under fläkten. Hon ser alltid till att man inte går hungrig. Tillsammans har vi löst alla världens problem över matbordet, synd att vi inte sitter som statsministrar för då hade det blivit ordning, det vill jag lova.  Frågesport är huvudintresset när vi träffas, för gud så bra vi kompletterar varandra! Tillsammans kan vi ju allt, utom sport... Man har så enormt mycket att lära om man har turen att ha dem kvar. De här människorna kommer alltid att älska en, trots att man kan göra misstag i livet. De kommer alltid att vilja ens bästa, aldrig sluta bry sig, alltid vilja hjälpa till. De skulle antagligen fortfarande skydda en med sina egna liv.
Kanske har du som läser barn. Lika mycket som du älskar ditt barn, älskar förmodligen dina föräldrar dig. Glöm aldrig bort dem! Alla har förstås inte haft samma tur med sina föräldrar och familjer, och det är verkligen tråkigt, hoppas ingen tar illa vid sig.
Detta är helt enkelt en eloge till de människor jag har att tacka för allt. Inte minst för livet självt. Tack snälla Mamma och Pappa!

Upprörd över människans storhet.

Nu kan det vara så att jag kommer att verka extrem och smått galen. Men det kanske jag är, och då får det vara så.
Idag lyssnade jag på Christer i P3.  Folk skrev och ringde in för att berätta om konstiga/alternativa sätt att leva. Detta var galet roligt och jag skrattade ordentligt, ensam vid min maskin på jobbet. Ända tills det skriver in en idiot som hatar katter så till den milda grad, att när han är ute hos sina föräldrar brukar han skjuta av lite katter.!
Varför säger ingen något? Jag har precis tipsat polisen även om jag inte tror något händer. Det är bara inte okej! Tar folk lagen i egna händer på det viset så kan jag också gå ut och skjuta av lite kattmördare. Blir faktiskt rätt sugen...
På vägen hem har jag ingen skiva i bilen och lyssnar besvärat på moraltestet, fortfarande i P3. Har inte lyssnat på det på något år och visste inte ens att de hade det kvar. Blir alltid lika upprörd över frågan: Är det rätt att döda ett djur för mat och kläder om du kan anta att djuret lider? Blev alltid så trött på det förr då alla tog det som om man skulle äta kött eller inte, vilket absolut inte är frågan. Så kommer det här igen. Man får utgå från att det finns grönsaker att äta och andra kläder, och frågan gäller om det är okej om man kan anta att djuret lider. Dagens moraloffer tyckte bara rakt av att djuren är värda mindre än människor, så var det inget mer med det. Flera gånger upprepas detta, att det inte går att jämföra de lågstående djuren med oss högvärdiga människor. Jag blir så arg och ledsen och skäms över det sätt vissa människor ser på världen. Det finns inga djur som skapar sopberg, som skövlar, bygger ut och minskar skogarna. Förgiftar luften, förgiftar vattnen, fyller hela atmosfären med skadlig strålning.  De oskyldiga djuren får lida mer och mer varje dag för människans storhet! Sedan vi var grottmänniskor har vi fått mat, kläder och skydd av djuren. Har vi inte ens samvete att bry oss om ifall de lider för oss? Var är tacken? Borde vi inte visa tacksamhet till allt vi människor tar för givet och roffar åt oss? Tror någon att vi skulle kunna klara oss utan våra växter och djur? Det sveket och den skammen vi borde stå med för allt oförlåtligt vi gjort med vårt eget hem, planeten jorden, och alla på den, är det ingen som känner sig vid...  Jag ser ett mycket högre värde i djur än i människor. Det är jag skyldig dem.
Peace out.

här och nu..

Kom hem på kvällen efter en ledig dag. Härligt med lediga dagar! Det värsta var känslan som alltför ofta pockar på, att jag inte gjort något vettigt av dagen. Sätter fart med tvätten, tömmer diskmaskinen samtidigt som jag gör lunchlåda för morgondagen. Rent till djuren, mat och vatten för att jag ska hinna få ordning i besticklådan och helst moppa golvet innan maten är klar i ugnen. Stannar upp och tittar på min kloka katt. Du är dum i huvet! -ser hon ut att tänka. Saktar in farten medan jag funderar. Hon har ju alldeles rätt! Vad är det egentligen man ska göra en massa varje dag för? Jo, vissa saker förstås, mat o tvätt måste ju göras emellanåt, men varför ska man inte känna sig tillfreds om man inte stökat lite varje dag. Funderar ännu lite till medan jag avslutar stöket. Där ligger den lilla kissen fullständigt avslappnad i värmen från torktumlaren. Njuter till fullo av livet, just här, och just nu. Hon håller inte på med något alls. När jag tänker efter kan jag nog inte minnas när jag gjorde ingenting alls senast. Vad man än gör är man uppe i något. Som f.d rökare vet jag att jag inte kunde sola om jag inte rökte samtidigt. Var det skönt var jag tvungen att vända mig om i gräset och pilla i mossan eller lösa korsord för att ha något att göra samtidigt. Det är bara helt omöjligt att vara stilla och njuta av dagen, händerna stilla, sinnet likaså. Nuförtiden är det en mycket sällsynt händelse att jag inte skulle ha något att göra, antagligen för att jag skapar mig saker att göra. Orkar man inte göra något sätter man sig vid TV:n eller datorn. Som jag märkte för bara en liten stund sedan blir det jättejobbigt om datorn hänger sig. ...Vänta... Vad gör man då under tiden? Frustrationen växer. Varför har man så svårt att göra ingenting? Är det så svårt att bara vara medveten här och nu? Alla djur - utom människan- är experter på detta. Om man tittar på ett träd, så står det bara där, år ut och år in, får besök av fåglar och andra, går kanske i dvala om vintern... Helt lugnt står det bara där, och tar in dagen.  Människan är inte närvarande och varande. Hon är hela tiden görande. Får faktiskt skämmas, men om jag sitter på golvet och klappar min kanin, så har jag tänkt tusen tankar under tiden och kommit på minst tre saker som jag måste resa mig upp för att göra under tiden. Varför inte bara vara där? Med henne? Kanske är det bara jag, men jag tror inte det. Kanske beror det på hur man är inlärd i samhället, då man alltid måste vara igång och göra något, jobb, skolor, sköta hemmet, träffa vänner och gör man inget...TV:n! Nej det här får bli en lärdom för dagen. I alla fall för mig. Nu ska jag träna på att göra absolut ingenting. Bara andas...

Foder

Underbart att vakna idag med solen som strålade in genom fönstret efter en lång mörk vinter.
Tyvärr han jag inte mer än tänka just de tankarna förrän jag hörde ett underligt ljud nedanför sängen. "gollum - gollum". Katten kräks. Just den här månaden har jag som säkerligen många andra, nästan helt slut på pengar. Katten har fått ett annat, lite billigare foder fram till lön, och här ser man hur det går med det. Tilläggas bör att det har kräkts igår också och det är inte hårbollar. Så, det blev fisk till frukost och så får jag ner och jaga i affärerna efter något annat idag. Jag hade inte väntat mig så mycket annat egentligen, djurmaten är under all kritik! Katter är rovdjur och i det fria lever kattdjur nästan helt uteslutande av kött. Kroppstempererat färskt kött. Det är sällan katter får det idag. Det är de lyckliga katter som är ute och jagar som kan få sig en god fågel eller mus. Min lilla kisse är en utomordentlig jägare och försörjer sig med mat själv på sommaren. Nu är det bara det problemet att det är vinter, och då är det ju kallt! Den lilla tigern går inte utanför dörren, och där är det slutdiskuterat. Hörde från en mycket hund- och foderkunnig person om hur hundarnas höftledsproblem inte blev vanligt förrän torrfodret kom. I mina öron låter det mycket logiskt, det är ju sådant som kräver rätt näring för att utvecklas. Men de säger ju i djuraffären att det är så bra... blabla.. Men de kollar ju inte upp vad som är i maten! Åter till den mycket foderkunniga personen som berättade om när hon fick en skeptisk person att ringa fodertillverkaren för att fråga om cellulosan som fanns i den "fina" hundmaten. Jordnötsskal och sågspån! Japp, det är det som hunden ska äta. Det allra bästa för djuret! Det är fina förpackningar i affärerna, och de lovar så friska hundar och katter, men gå till Ica och läs på innehållet någon gång. Det är en häpnande upplevelse. Jag och en väninna gjorde detta då vi strövade runt i en mataffär.
Innehåll i kattmat: Färgämnen...!
Varför är det färgämnen i kattmat??? Vem är så urbota dum och tror att katten bryr sig om vad det är för färg på sin mat? Nej, de är till för dig. Ofta mindre nyttiga ämnen för att du ska tycka att kattens mat ser smaklig ut.
Socker!
Varför skulle man proppa i sin kära lilla katt socker? Det är ingenting som den behöver, ingenting som den mår bra av, det vet vi ju från oss själva! Dumheter, det är vad det är..
EU/EEU - godkända konserverings och smakämnen.
Detta är ämnen som inte varit tillåtna ens i djurfoder i sverige, men eftersom de fortfarande är godkända i EU, så ska de få säljas även i Sverige igen. Detta är skadliga ämnen, så pass att man förbjudit dem, och nu ska de in i kattens dagliga matranson! Detta gäller förövrigt även för hundmat.
Sedan kan man ju också titta på hur lite kött det egentligen är, och då är det kött och animaliska biprodukter, vem vet hur mycket näring det är i biprodukterna? Är det fin filé eller är det klövar och tagel?
Nej, jag är så arg på det här. Ingen tittar eller ifrågasätter. Står det kattmat så är det kattmat. Och det ska de äta som enda foder hela livet. Blir de sjuka eller feta beror det på något annat. Nej! Foderuppror önskas! Mer kött till rovdjuren!!!

Vad är det? -Inget...

Mannen frågar kvinnan - Vad är det?
Kvinnan ser på dig med en mördande blick, -INGET!
Känns det igen? Varför kan man fråga sig, det är ju faktiskt mer regel än undantag då en arg kvinna får frågan. (även män för den delen) Här kommer mitt svar på denna gåta.
Från att den arga kvinnan är en liten flicka får hon lära sig att inte brusa upp. Behärska dig! Skärp dig! Hur beter du dig? Som flicka ska du vara snäll, lugn och artig. Inte skrika, vara arg eller svära åt folk. En klockren träff var när jag och en vän såg ett föredrag på youtube http://www.youtube.com/watch?v=dcDCXzX_HQA, the fierce face of the feminine. Hon berättar om hur hon rosenrasande ville skrika och sparka sönder dammsugaren då den inte gjorde som hon ville. Ojojoj så många gånger jag gjort på samma sätt! Men det är inte acceptabelt, så vi trycker ner våra känslor. Lägger locket på, behärskar oss. Mer och mer och mer... När vi sedan gått i många år med denna tendens att bita ihop, så kommer frågan -Vad är det? Ilskan bubblar i hela kroppen, man ser rött och svarar morrande -Inget! För om vi skulle säga vad det var, så skulle fördämningen brytas.. Då biter vi inte ihop och då kan vi inte tygla oss. Alla känslor skulle störta ut -i skrik och tårar, gammalt och nytt... När frågan kommer och känslobarometern står på fullt, så är det som att knacka på en fördämning. -Inget, betyder att fördämningen skall hållas intakt. Man håller på att bygga in ilskan i kroppen. Svälja den. Kanske vore det det bästa för mänskligheten om man lät alla fördämningar brista, och inte bygga upp några nya, men vem vill låta alla sedan länge nedtryckta känslor komma upp till ytan? Det krävs en sjuhelsikes mod och ork till detta. Så var förstående mot ordet -Inget. Svara för att bli fri....

En blogg!

Idag har jag skapat en blogg! Vet knappt vad det är, men här skall det skrivas! Här kommer det bli både djupt och ytligt, då jag alltid tänker så mycket saker men aldrig får dem på pränt. Skriver gärna insändare till den lilla tidningen på orten, men det blir inte läst av särskilt många, och dagen efter är alla tidningar (förhoppningsvis) lagda i pappersinsamlingen. Så det blir inte så mycket med det. Vill börja med att säga att det jag skriver är vad jag tror och tycker, det finns ingen anledning till påhopp eftersom jag respekterar att du inte är av samma åsikt och hoppas du respekterar mig på samma sätt. Namaste.